isabella

dör av trötthet, ändå ingen ro att sova. Har ni tänkt på att det är det lilla, det lilla som är så fint? Ett brev, en blick, ett ord, en kram. Ofta när jag är i mina downs så är det som att någon av dom fantastiska människorna i min närhet känner det på sig. Då kommer den där kramen, brevet eller ordet som bara lyfter mig. Det får mig att tänka på hur lyckligt lottad jag faktiskt är. Och jag vet att vissa kanske känner sig lite tagna för givet, precis som jag kan känna mig ibland, men fyfan vad jag verkligen upskattar dom. Mina fina vänner, min fina familj, mina underbara lagkamrater och arbetskamrater. Ska lägga mig och tänka på detta, lyssna lite musik och njuta av att jag är ledig imorgon. Bjussar på en av mina favoritlåtar just nu. Fridens