isabella

Sitter/ligger här i min säng eftersom jag kanske ska jobba imorgon så får man ju inte vara uppe FÖR sent.. man vill ju göra bra intryck!
Kände faktiskt för att skriva lite nu när höghus låghus dårhus spelas. Hade tänkt att skriva om vad jag har gjort sedan sist men det känns inte alls som att det är det jag har lust att skriva om, istället tänkte jag bara låta mina tankar flöda ut.

Har ni någon gång kännt att även om ni har massa bra vänner, pojkvän, flickvän, fin familj osv. så är ni ensammast i världen? Även om jag har massa människor omkring mig så känner jag mig ensammast i världen. Ingen vet vad som pågår inuti mitt huvud, inuti mig, i mitt inre. Mitt hemliga imperium där jag väljer sanningen, lögnen, lyckan och sorgen. Och att försöka vara glad åt någon annan. Det är inte min starka sida.
En av mina största rädslor är ensamhet, jag får så ont i magen bara av ordet. Fy. Jag kan vara ensam om jag vet att någon kommer hem under natten, men om jag ska vara ensam hela natten tills nästa dag, då bryter jag nästan ihop.
Men samtidigt, att vara ensam - vilket ilandsproblem?

Isabella