isabella

Sen när har jag blivit denna? Istället för att åka till någon rolig vän och ha mysigt hela kvällen så tillbringar jag den hellre ensam hemma framför tv:n. Hur jävla boring kan man bli? Vad hände med den tiden då jag hade varenda ögonblick planerat med roliga saker, varenda vaken minut i full fart till nästa spännande konstruktion av blandade aktiviteter? Jag har då inte en aning. Jag antar att jag blivit lite av den personen jag önskade att jag aldrig skulle bli. Pojkvänns-typen. Jag ser inget som helst problem med att ha en pojkvän, alla som vill ska ha det om det är så. Men jag lovade mig själv dyrt och heligt att om jag får en pojkvän ska vännerna gå före, åtminstone ska tiden vara 50/50. Men sen då? En passande ursäkt skulle väl vara att kärleken gör en blind. Men med alla gånger jag själv förbannat mig över svikande pojkvänns-vänner tycker man ju att jag borde veta bättre. Men icke. Jag menar inte heller att jag släppt mina vänner helt, jag börjar nu faktiskt hitta tillbaka till dom mer och mer, hoppas jag iallafall, och jag inser bara vilken tur jag har haft med vänner som haft sådant tålamod med mig. Thank god. Jag älskar min pojkvän, men utan mina vänner.... ingenting, jag skulle inte vara någonting. Mina underbara fina vänner. Där stannade mina fingrar.
Om det är nattens filosofirika timmar som slagit in eller om jag bara har fått ett aha-moment vet jag inte. Men tacka gudarna för vänner, och för kärlek i måttlig mängd.

Isabella