isabella

Ibland känns det som att jag har en personlighetsklyvning eller något. Nu ska jag berätta lite om mig själv så att ni kan förstå lite hur jag menar. Jag har länge, sedan ganska ung ålder känns mig mindre "smart" än de jag umgås med, alltså inte smart på det sättet att jag inte kan förstå eller så, men det känns som alla andra har mycket mer kunskap än mig, rent faktamässigt, och jag förstår inte riktigt hur. Det är en känsla som jag ofta fortfarande har men inte stör lika mycket, men just för det så älskar jag att få prata med människor som får mig att känna mig intressant och att jag faktiskt har något att komma med. Eftersom jag ofta känner såhär så har jag väl gömt mig lite bakom min humor, jag är ganska barnslig och flummig och inte så värst seriös så ofta. Inte för att jag gör mig till någon annan men jag antar att jag försöker kompensera med humorn. Men jag älskar när jag till exempel diskuterar med min mor om saker som får mig att känna mig mer "vuxen" och att hon faktiskt kan lära sig något utav mig. Jag brukar ibland låtsas, eller ja, jag är väl ganska vuxen på rikgit, men jag brukar i vissa sammanhang verkligen bete mig "moget" och sådär.

Å andra sidan är jag ibland den där 12 åriga Isabella som sover med Nalle (gör det fortfarande, tyck avd ni vill men han ryker aldrig), bara vill ha bekräftelse och kärlek och slippa allt ansvar. Jag har ganska svårt att ta tag i saker och fruktar för den dag jag verkligen behöver ta allt ansvar själv (tack gud för föräldrar). Så ena sidan av mig är den vuxna, mogna Isabella som blir lyssnad på och är intressant, den andra sidan är osäkra Isabella, 12 år, som gömmer sig bakom humorn och föräldrarna.

Vet inte riktigt vad jag ville med den här texten men det kanske förklarar lite min blandning av inlägg, djupa inlägg vs. flummiga idag-har-jag inlägg :)

Anywho, peace
Isabella