isabella

Känslan kommer tillbaka ganska ofta nu för tiden. Sitter ensam hemma och gråter. Jag vet inte riktigt vad det är men jag tror det är någonslags dragkamp mellan att inte vilja växa upp och att faktiskt växa upp. Jag har svårt att formulera exakt hur jag känner i ord men jag tror att det svåra är att acceptera att nu vet jag inte hur framtiden kommer se ut, jag har inga säkerheter, allt hänger på mig. Å ena sidan njuter jag av att jag faktiskt vattnar blommorna utan att dö av uttråkning å andra sidan vill jag bara slänga mitt huvud i väggen på grund av all förvirring som råder därinne. Varför kan jag inte bara bestämma mig för nåt och liksom stick with it? varför kan jag inte bara klara av saker? Varför måste jag få ont i magen varje kväll innan jag ska jobba, varför kan jag inte tycka att det är helt OK att jobba? Varför kan jag inte ta tag i saker över huvud taget? VARFÖR ÄR JAG SÅ JÄVLA BLÖDIG OCH OBESLUTSAM? herregud, ursäkta!