isabella

Ja, jag tänkte att jag skulle beskriva min kärlek till en man. Närmare bestämt en herre iklädd namnet Lars Winnerbäck.

Det började en augustikväll, den 10 rättare sagt år 2005. Min käre mor tog med mig, min kusin Emma och min syster Jannica till skansken där då Lasse skulle uppträda.. nejmen. Anywho. Det är nog inte så intressant att beskriva vägen dit, men jag måste säga att människor som Lasse (jag insisterar på att kalla honom det eftersom jag älskat honom nu i 3 långa år) gör mig så jävla, ja, glad? Hans texter gör så att orden får en helt ny mening, det är inte bara meningslösa ord längre, det är kärleksförklaringar till tillvaron, det är upprorsbrev till livet, det är vårsång om ledan och bäst av allt, det är på svenska. Jag älskar att skriva själv, och gärna på engelska för att jag tycker det är mäktigt om man lyckas uttrycka sig starkt på andra språk. Men att han kan skildra vardagen med sådan glans, och på svenska, det kan inte kallas annat än genialiskt!
Jag kan bara tala för mig själv men jag älskar musik, all musik nästa, och genom dessa år har favoriter kommit och gått men Lasse har alltid funnits kvar, och tacka gud för det! Man kan bara inte tröttna. Om jag kunde skriva som honom, då skulle jag kröna mig själv till musikens konung. Prisa Lars!

Då måste jag ju såklart tipsa om några godingar:

Stackars
Elegi (såklart)
Strimmor
En tätort på en slätt


Isabella